Författarna

Leif Sören Gustav Olsson

Sören kom till världen med en högerfot som var vriden åt fel håll och pekade bakåt istället för framåt. Familjen var stor och Sören var yngst. Med fem äldre syskon lärde han sig tidigt att för att synas och höras måste man ta till alla knep. Sören blev en hejare på att ljuga, simulera sjukdomar och spela pajas.

Som barn älskade han att rita gubbar och hus, och byggde med fantasins hjälp upp hela världar där han kunde hitta på olika äventyr.

Skolan var kul, tyckte Sören, så länge det var rast. Annars hade
han svårt att anpassa sig till den hierarkiska ordning som fanns på skolor. Han ifrågasatte allt och ville veta VARFÖR man skulle lära sig ditt och datt och var förmodligen en ganska odräglig elev. Istället för studier ägnade han sin tid åt att bli klassens, skolans och senare stadens clown.

Sörens mål var att bli popstjärna. Då fick man både mycket pengar och många tjejer, trodde han. Sören började spela elbas i lokala popband och gjorde sig till en lokalkändis genom sina scenkläder, som kunde bestå av hans mammas baddräkt, rosa lumpenkalsonger, eller helt naken med en strumpa på snorren. Till looken hörde hans ostyriga krulliga – ibland rosa, ibland gröna – hår, samt en liten Nils Poppe-mustasch.

Vid 18 års ålder bestämde Sören sig för att starta eget skivbolag och gick därför en ekonomisk utbildning för att kunna klara sin egen bokföring. I samma skede kom han i kontakt med teater och blev som förhäxad av skådespeleriets möjligheter. Här kunde han få användning av sina pajaskonster och sin förmåga att ljuga och hitta på saker. Nu skulle han bli skådespelare istället. Han sökte till olika scenskolor och kom in på en förberedande kurs i Örebro.

Han berättade detta för sin kusin Anders, som då berättade att han själv just skulle flytta till Örebro och börja plugga. Ganska snabbt började ett samarbete som skulle utvecklas till det författarsamarbete som sålt flera miljoner böcker.

Jan Anders Jacobsson

Som barn var Anders populär bland tjejerna och han trivdes med livet. Sen kom puberteten. Anders fick finnar, stripigt hår och ostyrig kropp. Hans självförtroende gick i sank. Han började känna sig som världens fulaste människa och han blev ständigt ratad av tjejer. I alla fall de tjejer han försökte stöta på. Anders bet ihop och satsade med full kraft på skolan istället. Skolan var enkel, tyckte han.

1983 började Anders jobba som lärarassistent på en skola. Han insåg att väldigt lite hade ändrats i skolan sen han själv gick i första klass. ”Tjejer jagar killar!” var fortfarande den mest populära leken på rasterna och då gällde det att som kille springa lagom långsamt så att man blev tagen och kanske fick en puss. För det var ju det man egentligen ville, men inte vågade säga. I stället var man som kille tvungen att säga ”Blä!”

En dag hörde Anders på radion om en tävling. Man fick göra ett eget program om precis vad som helst. Det enda kravet var att det skulle ha nån slags lokal anknytning. Anders skrev ett avsnitt om Sune. Han spelade in det i sin egen studio och skickade till radio Örebro. Det blev omedelbar succé och Anders fick göra en hel serie om Sune.
Alla älskade att höra om Sune: killen som som inte var en hårding. Som ville slåss eller sparka boll. Som mest bara var intresserad av att charma tjejer.

Anders kände sig modig. Nu skulle Sune bli bok, tyckte han. Han skickade ett bokmanus till Det Stora Barnboksförlaget i Stockholm. Nu var det bara att vänta på kontrakt. Men Anders fick nobben och lade bokplanerna på is. Han fortsatte skriva sagorna för radion i stället. Och så småningom hörde ett lokalt bokförlag av sig. När Anders berättade den glada nyheten för sin kusin Sören, föreslog Sören att han kunde skissa på hur Sune skulle se ut. Anders tyckte detta var utomordentligt: såklart Sören skulle rita Sune!

Så blev det, och den första boken om Sune kom ut lagom till julen 1984.